I en debattartikel i Dagens Nyheter (13/5 2012) anklagas ”lantbruksintressen” för att undanhålla skolbarn näringsriktig mat. Det är Yngve Björkman och Terje Martinussen som bekymrat menar att möjligheten att välja fisk på menyn måste bli lika självklar som att välja vegetariskt. De pekar på förhållandet mellan bonderörelsen LRF och deras organisation Skolmatens vänner som effektivt satt käppar i hjulen för fiskindustrin att vinna ännu en marknadsandel. Och visst är det möjligt att det är så. Lobbyn har en stark ställning, det vet inte minst Terje Martinussen och Yngve Björkman som själva representerar just två stora, starka och högljudda lobbyorganisationer.
Terje Martinussen är verkställande direktör för Norges Sjömatråd (NS), en organisation som fram till årsskiftet hette Exportrådet för fisk. NS är den norska fiskerinäringens marknadsföringsorgan och världens största gemensamma lobbyorganisation för export av fisk. Det är också den myndighet som ger norska aktörer tillstånd att exportera. NS har 13 kontor över hela världen med ett övergripande mål – att få oss att äta mer norsk fisk.
Yngve Björkman är ordförande för svenska Fiskbranschens Riksförbund (FR). FR är den samlade organisationen för handel och industri inom fiskets område i Sverige. FR:s huvuduppgift är att verka för en postitiv utveckling av branschen samt att ta till vara medlemsföretagens intressen i samhället. Med andra ord – att få oss att äta mer svensk fisk.
I sin kamp för barnens bästa strider artikelförfattarna heroiskt för deras rätt att äta fisk i skolan. De slår hål på myten att barn inte tycker om fisk och Norska Sjömatrådet presenterar en katastrofrapport som visar att svenskar äter mycket mindre fisk än tidigare vilket kommer att leda oss rakt ner i näringsmässigt fördärv.
Hur nyttig är fisk då? Jo, visst ÄR fisk nyttig, men inte så nyttig att barnen blir kloka av den, som artikelförfattarna fantasilöst påstår. Det är mer troligt att skolbarnen får sin klokskap av duktiga motiverade lärare och utmaningar i skolan, än av vad de äter. Visst finns det ämnen i fisk som är viktiga för både hjärna och hjärta. Dessa ämnen även finns i annan mat. Det som artikelförfattarna har rätt i är att det finns ett stort behov av en annan diet. En diet som är komponerad till barnens näringsbehov och som förebygger fetma och andra ohälsor. Frågan är bara om ökad fiskkonsumtion verkligen är lösningen på skolbarnens bekymmer, det finns nämligen andra problem att ta med i beräkningen.
Den mesta fisk vi så gärna äter är rovdjur på toppen av näringskedjan. Särskilt fet fisk som t.ex. lax och ål samlar på sig miljögifter som tungmetaller, DDT och PCB från mindre djur den ätit tidigare. Dessa typer av gifter håller dock på att minska så sakta i fisken i takt med att användning förbjuds. För dioxiner, ett av världens giftigaste ämnen, finns däremot inte samma mönster och i Sverige säljs fisk som ligger över EU:s maxvärde. Sveriges regering har nämligen förhandlat sig till undantag när det gäller dioxinhalt i fisk.
Enligt Naturskyddsföreningen kan människor som utsätts för dioxiner bland annat få försämrad inlärningsförmåga, minskad förmåga att få barn, samt förhöjd risk för cancer, diabetes och benskörhet. Barn är särskilt känsliga. Livsmedelsverkets egna beräkningar visar att ett barn som äter vildfångad lax en gång per månad överskrider det tolerabla intaget.
Artikelförfattarna vill trots detta att barnen ska få fet fisk minst en gång i veckan. Jag känner mig böjd att tro att det i de flesta fall är så kallad odlad fisk som kommer serveras även om det inte nämns i artikeln.
I laxkassar och odlingsdammar med odlad lax, så kallat vattenbruk, används kemikalier och antibiotika för att bekämpa bakterietillväxt och olika parasitsjukdomar som den mycket vanliga laxlusen. För att den odlade laxen ska få sin laxrosa färg tillsätts färgämnen i fodret (den får annars grått kött). Utsläppen från laxodlingarna i form av oäten mat och avföring leder till övergödningsproblem. Fisk som rymmer från odlingarna sprider sjukdomar och förstör den vilda laxens genpool. Dessutom måste flera kilo så kallad foderfisk fångas för att producera ett enda kilo odlad fisk.
Vad författarna också glömmer att nämna i sin iver att berätta sagan om hållbart fiske är att forskningen kring havsmiljön entydigt visar att omkring 80 % av alla fiskbestånd är överfiskade. Det är känt att bestånd som fiskas hårt blir könsmogna tidigare vilket ger mindre avkomma och att flera stora bestånd just nu hotas av kollaps. Miljömärkningen MSC, som artikelförfattarna stödjer sig på, har stora brister. Bland annat tillåts trålning och stora bifångster inom märkningen. Inte heller bottentrålning förbjuds utan ska bara ”undvikas”. Bottentrålning är en metod som gör stor skada på bottenhabitatet. Dessutom tillåts fiske på överfiskade bestånd, något som nyligen verifierades av en tysk forskarstudie. När det gäller fiske fungerar de olika miljömärkningarna som klassisk greenwash än så länge. Fiskindustrin producerar allt annat än miljövänlig mat. Ändå gör artikelförfattarna anspråk på fisk som klimatsmart mat. Ta en titt på cfp-reformwatch.eu för uppdaterade forskningsrapporter och statistik kring fisket med EU i fokus.
Klimatsmart är ett ord som är påhittat för att få något som inte är riktigt så illa som något väldigt dåligt att verka riktigt bra. Ett vanligt exempel är bilindustrin. Den älskar att kalla sina bilar för klimatsmarta, trots att de fortfarande drivs av fossila bränslen och trots att bara tillverkningen medför så stor klimatpåverkan att du hade kunnat köra din gamla skrothög till bil tills den rasat ihop innan du kommit upp till den förstörelsenivå din nya miljöbil orsakat bara genom att bli till. Det är också denna typ av argumentation herrarna Fiskindustri använder sig av när de säger att fisk är ett klimatsmart alternativ. I jämförelse med köttindustrin blir koldioxidutsläppen låga. I jämförelse med vegetarisk mat blir de däremot ganska höga. Klimatsmart borde alltså vara att byta ut köttet mot vegetarisk mat. Inte mot fisk och skaldjur.
Jag ska, till skillnad mot Martinussen och Björkman, vara ärlig och erkänna att jag har ett starkt egenintresse i frågan. Ett egenintresse som syftar till att havens ekosystem ska överleva, att fiskbestånden ska stabiliseras och att vi har ett sunt förhållningssätt till havet att lämna över till våra skolbarn när de växer upp. Naturligtvis måste våra barn få en rätt balanserad kost i skolan men ska vi prata näringslära, gifter, klimat, hållbart fiske och allt annat som anges som argument blir slutsatsen knappast att äta mer fisk. Livsmedelsverket rekommenderar visserligen vissa typer av fisk två till tre gånger i veckan eftersom det skulle leda till sundare kosthållning, men frågan är snarare om det inte är hela matkulturen med sin fixering för djurprotein som behöver ses över.
Anders Wiik – för havsmiljöorganisationen The Black Fish
—
Denna artikel skrevs som ett svar till artikeln ”Lantbruksintressen hindrar barnen från att äta fisk i skolan” 2012-05-13. Artikeln refuserades av debattredaktionen så därför väljer vi att publicera den här.
Det Norska multinationella företaget Cermaq stämmer den Kanadensiska aktivisten Don Staniford och organisationen 
